Merlin

För tillfället delar jag säng med Merlin. Trollkarlen alltså.

Fantastisk serie, rekommenderas varmt!

I sängen eller utanför..

Fram och tillbaks goes Arga lappen

Direkt från verkligheten; en arg lapp från mitt gym. Numera är ju många vaccinerade mot svininfluensan men i september var det ett allvarligt hot..!

Gillar du det här med arga lappar kan du hitta massor av den varan här.

Kalkon

Farmor är för gammal för att laga kalkon till oss på juldagen.

Säger hon. Jag tror att det är Allan i husets sällskap som lockar mer än vårt.

Hur som helst; blir det ingen kalkon får man hitta på något annat.

Jag vill ut och dansa. Så får det bli.

Men först julmatsrester och bio med mamma och syrran.

Julspring

Är officiellt en hurtbulle.

Julaftons morgon. Ger mig ut och springer. I snön. 4 kilometer. Utan att stanna en enda gång.

Det var galet skönt. Tackar syrran, som har extremt gott inflytande på mig (utom när hon tvingade i mig nougat igår kväll).

Nu skall det firas jul.

Stänger för i år

Fick en julklapp av min fantastiska kollega, som tycker att det är färdigdeffat och dax att njuta av portvin, choklad och nötter.

Tar flaskan under armen, skriver på dörren att jag kommer tillbaka 2010 och går hem.

Handlägger

Dan före dan och här sitter jag på jobbet och handlägger viktiga ärenden.

Nä, jag ljuger så att näsan växer.

Jag är enbart här för att jag är för snål för att använda en semesterdag till att vara ledig idag. Så jag har rensat skrivbordet, vattnat alla växter, slängt en massa pappersåtervinning och sorterat bland mailen.

Och så har jag fikat med de av mina kollegor som är lika snåla som jag.

Om en timme skall jag äta lunch. Sen går jag hem.

Det finns roligare saker att göra än att vakta kontoret.

Fläsk

Min kropp beter sig på ett mycket speciellt sätt.

Med jämna mellanrum "släpper" buken och blir till en "hängbuk". Däremellan har jag en ganska platt mage.

I några veckor är jag sådär slapp och hängig. Tills huden verkar dra ihop sig och jag återigen blir rätt platt. Och har tappat något kilo och ett par centimeter runt midjan.

Skumt?

Imorgon skall jag besiktiga Skalman. Med hängbuk.

Delegering

Hade en julklapp kvar att köpa och en farmor att langa julmat till.

Syrran sa att hon inte hade någonting att göra idag.

Jag delegerade glatt mina sysslor till henne så nu behöver jag inte göra någonting mer än att jobba och träna idag.

Och så har jag fått massage. Jag har det bra.

Winter Wonderland

Det är otroligt mysigt med snö!

Imorse var det ljusare, varmare och tystare än på länge. Till och med mitt inne i city var det tyst. Och knarrigt under stövlarna.

Och idag är det vintersolstånd. Årets mörkaste dag. Så från och med nu blir det bara ljusare och ljusare, ända tills sommarsolståndet infaller i slutet av juni. Och då, om sex månader, är vi inne i midsommarveckan 2010..!

Men först; njuta av snön med snöbollar, pulsande och pulkaåkning!

Mys, mys, mys!!

Skärgårdsvinter

Det är otroligt vackert i skärgården på sommaren, men nästan ännu vackrare på vintern. Lugnt, tyst, snötäckta klippor och stiltje på sjön.

I helgen har jag njutit av denna härliga miljö, gott julbord och fina vänner.

Jag är helnöjd!

Sålt

Jag har sålt kläder på Tradera.

En klänning fick jag 205 kronor för och en annan 31. Nypriset var väl drygt 500 respektive 149.

Så snart är jag 236 kronor rikare och någon annan får nytta av mina avlagda paltor.

Bra deal?

Det var bättre förr?

Handlade med farmor igår. Väl hemma gick hon igenom kvittona och drog den vanliga diskussionen om hur dyrt allting är nu för tiden. Hon berättade om sin mamma, som tydligen alltid sa att 1938, det var det bästa året.

Varför då? Jo, 1938, när farmor var 8 år, åkte hon och hennes mamma färja över älven och handlade mat på Masthuggstorget. Mat till hela veckan för den lilla familjen, bestående av två vuxna och ett barn, kostade då 10 kronor.

Det var tider det. Idag är allt svindyrt?

Jag handlar mat till farmor varje vecka. Det kostar ungefär 250 kronor per handling. Av denna mat slänger jag varor motsvarande ca 100 kronor per vecka, för att hon har någon form av hamstringsbehov och beställer för mycket.

Men om vi ändå ponerar att hon köper mat för 250 kronor varje vecka; vad är det omräknat till 1938 års penningvärde? Jo, 9 kronor och 48 öre. I och för sig är denna mat bara till en person, men ändå.

Så var det bättre förr?

Att dela med sig

Under morgonfikat undrade jag vad Pomerans är för något.

Vid lunch hade en kollega svaret som statusrad på Facebook.

Bra när man kan hjälpas åt.

Om någon annan undrar finns svaret här.

Ska du använda skalen till vörtbröd, låt dem ligga i blöt över natten. Tips från en annan statusrad på Facebook. Från min barndomsvän Martin, som inte riktigt lyckats med årets vörtbrödsbak.

Åldersnoja²

Satt bakom ett gäng ungdomar (yngre än jag) på vagnen och de hade en lång diskussion om att det är svårt att se på folk hur gamla de är.

Slutklämmen i diskussionen var: - Titta bara på Per Hydén. Han är typ 30 bast och ser fortfarande ut som Kalles Kaviar.

Tydligen kan man vara såå gammal och fortfarande vara slät och fin. Med lite god vilja kan någon kanske missta mig med tjejen på russinpaketen?

1 månad

En månad kvar.

En månad kvar till fotriktiga skor, hudfärgade underkläder, blommiga klänningar, vadlånga kjolar, ledproblem och gråa hår.

Fram tills dess skall jag ha extra korta kjolar, skyhöga klackar, spetsunderkläder och bara ägna mig åt aktiviteter som kräver extrem akrobatism. Och njuta av att ha mörkt hår.

En månad kvar som twentysomething. En månad kvar till trettioplus.

Åldersnoja? Jag? Nej, inte ett dugg.

Att vägra tro

Läser om forskare som inte tror på klimathotet.

Är det inte ganska coolt att vägra tro på grejer, som alla andra tror blint på?

Jag vägrar tro på källsortering.

Lathet

Började morgonen med att simma.

Får höra att det är duktigt.

Men jag gör ju det för att jag är lat.

När jag simmar på morgonen kan jag cykla till gymmet och ha cykeln där över dagen. Då kan jag låsa in träningsväskan där och slipper bära på den till och från jobbet. På så sätt kan jag åka till gymmet direkt efter jobbet, träna och sen cykla hem.

Så duktig? Nej. Bara lat.

Skrattar bäst som skrattar sist?

Var kaxig på träningen häromdagen och sa att det var länge sen jag kände av någon träningsvärk. Kan vara lite trött i musklerna dagen efter ett träningspass, men riktig träningsvärk har jag inte känt på ett tag. Kaxigheten fortsatte på festen igår, jag satt länge och pratade med en kille som är personlig tränare och han gav mig en massa tips på hur jag kan gå vidare med träningen, när den inte längre ger önskat resultat.

Men så plötsligt har jag träningsvärk. Sådär kraftig träningsvärk så att det var svårt att komma ur sängen i morse. Fick stödja mig med ena armen och liksom välta mig ur sängen. Lyfta armen ovanför huvudet är inte att tänka på, ännu mindre att sätta mig på en stol som jag vill komma upp ur senare.

Dagens lärdom: var inte kaxig förrän du har vunnit. Om ens då.

Inspiration

På väg hem från träningen ikväll promenerade jag som vanligt förbi den närliggande folkparken. Det spelades härlig julmusik, som hördes lång väg, och jag kunde inte låta bli att gå upp. Det var egentligen inträde, men vakterna släppte in mig gratis av någon anledning, tack för det!

Stod där länge, lyssnade på vacker sång och tittade på härlig dans. Och så var träden runt parken fint upplysta, vilket gav en lite magisk känsla.

Hemma igen var jag full av inspiration. Så jag har nu strukit en massa kläder och lagt ut ett helt gäng annonser på Tradera. Här skall det säljas kläder. Om någon vill ha mina urvuxna paltor förstås. Men trots sin begagnatstatus är det fina plagg som jag hoppas att någon annan kan ha glädje av, nu när jag inte längre kan ha dem.

Hunger

Har lagt om min kost rätt rejält (nej, jag bantar inte. Bara ibland..) och med tiden har mina hungerkänslor i stort sett försvunnit. Är sällan hungrig och brukar inte märka att jag glömt av att äta förrän yrselkänslan infinner sig. Brukar märkas om jag skall lyfta något eller om jag reser mig snabbt. Detta sätt att planera mina måltider funkar bra på helgerna, jag äter när jag börjar känna mig lite yr helt enkelt.

För att funka normalt i vardagen och för att klara av att träna så mycket som jag vill, behöver jag dock äta betydligt oftare än mina yrselkänslor kan styra. Så då får jag ställa matklockan och äta på bestämda tider, oavsett om jag är hungrig eller inte. Maten skall ner, det är bara att pilla i sig..

Men inga regler som inte har undantag: idag stämmer inget av det ovanstående, jag är sjukt hungrig och räknar minuter fram till lunchen. Vill ha mat NU!!

Shoppat. Och blivit vald.

Eftersom jag ändå skulle shoppa lite å jobbets räkning tog jag mig ner till stan tidigare idag. Väl där passade jag förstås på att göra några snabba, men högst privata, ärenden.

Efter att ha spenderat tre år i min plånbok blev de äntligen använda. Ett par presentcheckar på en blomsteraffär, som jag fick i samband med att jag tackade nej till ett blomsterbud och hämtade mina blommor själv. De förvandlades nu till en härlig låda, som jag tänkte ha lite pryttlar i. Pryttlar som annars hamnar på mitt matsalsbord, i en stor hög.

Och så hittade jag en palestinasjal till en kompis, som fyller år i veckan och som skall ha lite fest på lördag. Han önskar sig en sjal och jag hoppas att han gillar den som mitt val föll på. Mossgrön kändes rätt på något sätt, inte FÖR annorlunda men ändå inte helt vanlig?

Ikväll har jag varit på bostadsrättsföreningens årsstämma. Lärde känna några grannar, fick en lussebulle (årets första) och lyckades hamna i föreningens valberedning. Både på grund av min oförmåga att vara helt tyst på ett möte och av ett visst intresse för styrelsearbete. Ett engagemang i en valberedning känns som en mjukstart på något som jag kanske utvecklar med tiden. Vem vet, arvoderad styrelseledamot är kanske inte helt illa som "extraknäck"? Och så ger det ju en bra chans att påverka min närmiljö.. Äh, vem försöker jag lura? Känner mig rätt ångerfull nu för att vara helt ärlig.

Dagens lärdom: undvik att göra ogenomtänkta saker i stundens hetta.

Tröst?

En av kvinnorna i min kör, kanske den lugnaste och mest balanserade kvinna jag känner, var igår helt under isen av sorg. Hennes mamma dog för en månad sen. Som om det inte var nog har hon en helt orimlig situation på sitt jobb och det riktigt knapert ekonomiskt, då hon är ensamstående med ett barn sedan några år tillbaka. Frågor som hur hon skall orka leva vidare utan sin mamma, hur hon skall tackla sitt jobb där hon mår riktigt dåligt av att vara, och hur hon skall lyckas betala räkningarna varje månad tyngde hennes axlar, det riktigt syntes på hennes kroppspråk hur förtvivlad hon var.

Hon tittade på mig med glansig blick och frågade om hon var galen, då hon vissa morgnar, när hon vaknar, har glömt av att hennes mamma är död och kommer på sig själv med att rätt som oftast prata om sin mamma i presens.

Och det enda jag kan säga är att nej, du är inte "galen" på grund av det. Det kan ta lång tid att inse att någon är borta. Och att de inte kommer tillbaka. Tidigt på morgonen, när hjärnan inte riktigt har vaknat, kan man under en lång tid efteråt "glömma av" vad som har hänt. Kanske är det hjärnans finurliga sätt att se till att kroppen får vila, att den får vara avslappnad åtminstone några timmar varje dygn? För i förtvivlade perioder av livet är kroppen ständigt spänd, hjärnan går på högvarv och pulsen är bra mycket högre än normalt. Även den kortaste vilan blir helt livsnödvändig i dessa perioder. Ibland är sömnmedel den enda utvägen för att kunna fungera någorlunda normalt.

Som medmänniska kan jag lyssna. Jag kan krama och jag kan försöka trösta. Mina läppar kan säga att det ordnar sig, men min hjärna tänker att hur fan kan jag lova henne det? Allting ordnar sig faktiskt inte, även om det mesta eländet har en tendens att reda upp sig med tiden. Men det reder inte ut sig automatiskt, det är ingen kosmisk lag att "efter regn kommer solsken". Solskenet måste du skapa själv, genom att enträget jobba dig igenom sorgen. Du kan få hjälp av andra, om du har turen att ha familj och vänner som orkar och vill finnas där. Eller en grym psykolog, som hjälper dig att tänka annorlunda. Men sorgearbetet får du likt förbannat göra själv, det oket kan ingen annan bära för dig. Hur gärna de än skulle vilja.

Det enda jag kan säga till henne som "råd" är att låta sorgen få utlopp, att inte stänga inne den. Eller ute den. För den kommer ikapp dig om du inte tillåter dig att sörja det du mist. För mig, när pappa dog, kom sorgen med full kraft först mer än ett år senare. Visst, jag var ledsen när han dog, men valde att fokusera på annat och sorgen kom först i samband med att jag under flera månaders tid hade en helt sjuk arbetssituation; med mobbing, orimlig arbetsbelastning och ouppnåbara mål, som låg till grund för både utvecklingsmöjligheter och lön.

Och då kraschade jag totalt, så totalt att det tog ett halvår att komma tillbaka till ett normalt liv. Ett halvår med ständig oro, ångest, nedstämdhet och orkeslöshet. Ett halvår där det krävdes en kraftansträngning för att komma ur sängen varje morgon och en ännu större kraftansträngning för att fungera normalt i vardagen. Vilket jag givetvis inte gjorde, även om jag intalade mig det där och då.

För mig kulminerade den sorgen före och under en resa, där jag inombords gick igenom all den sorg som fanns uppdämd i mig. Totalt inlåst i mina egna tankar tvingades jag under dessa veckor bearbeta alla känslor och minnesbilder som jag tidigare hade trängt undan. Min döda, iskalla pappa i hallen på landet, mammas cancerbesked veckan efteråt, oron för att mista ännu en förälder, begravningen där jag fokuserade på att sjunga för att slippa ta in situationen. Och vidare känslan av att vara totalt motarbetad på jobbet, inte få något gehör för mina åsikter och bördan av ha ansvar för en massa människor, utan de nödvändiga befogenheter som behövs för att kunna leda.

Men hur otrevligt det än var så behövde jag den perioden av sorg, för att jag skulle kunna gå vidare när jag kom hem. För att orka och våga börja på ett nytt jobb dagen efter hemkomst och för att inte vara livrädd för att bryta ihop igen. Jag tog sorgen, alldeles för sent men jag gjorde det. Och det är jag glad för idag, för när nya sorger drabbar mig nu, känner jag åtminstone att jag har bearbetat de gamla sorgerna och det ger mig en trygg känsla. Jag var livrädd den där första dagen på det nya jobbet, hur skulle jag klara det här? Men det gick, och idag är jag inte alls lika orolig för att bryta ihop på det sättet igen. Sorg i sig gör dig inte starkare, däremot kanske de reflektioner om ditt eget liv och ditt beteende, som du tvingas göra i samband med sorg, kan göra dig starkare? Eller åtminstone tryggare, då du "vet" hur du skall tackla liknande situationer som uppkommer.

Det går inte över, men det lindrar, att ta sorgen vid hornen och tillåta sig att känna det man känner. Och att inte skjuta upp det, för då blir det ännu starkare när det väl kommer. Och det enda jag kan lova är att det kommer. När du minst anar det.

Däremot tror jag inte att man någonsin lär sig att tackla sorg. Vad du lär dig efter några "sorgvändor" är dock hur just du reagerar på sorg, för det är nog individuellt. Och du lär dig att känna igen de olika steg som finns i din sorgeprocess. Du lär dig att ganska tidigt kunna skönja en horisont och att det kan hjälpa att ha den horisonten som målbild. Du lär dig att sätta ord på dina känslor. Och kanske att förmedla till andra vad du behöver för hjälp eller stöd.

Det är min bild iallafall, utifrån min personliga erfarenhet av sorg. Och det var jag tydlig med att säga igår. För att få professionell hjälp rekommenderar jag starkt att gå till en psykolog. Men det är klart, hur sjutton skall man ha råd med det om man knappt har råd till hyran? Eller om man är så nere att man inte orkar ta sig till vårdcentralen för en remiss? Eller ens vet om att man kan söka hjälp även för psykiska åkommor hos sin vårdcentral? Slutsatsen är nog tyvärr att man måste vara ganska frisk i vårt samhälle för att få rätt vård.

Jag hoppas innerligt att min körkollega har fantastiska vänner och en stöttande familj runt sig. Att hon vågar be om hjälp och att hon då får den hjälp hon behöver. Jag kommer att ge henne en kram, om hon vill ha en, varje gång jag träffar henne. För ibland är det vad man allra mest behöver. Det och varm mat. Som någon annan har lagat.

Smak

De senaste månaderna har jag märkt en stor skillnad på mitt smaksinne. Mat, som jag tidigare tyckte illa om, kan jag plötsligt inte få nog av.

Bara någon nämner ordet svamp så vattnas det i munnen på mig. Kantareller åt jag så mycket att det lutade åt missbruk, så länge de gick att få tag i. När hösten var över och de färska kantarellerna lyste med sin frånvaro, gick jag över till champinjoner. Och herregud vad gott det är med färska champinjoner, bara lukten av färsk svamp när jag står i köket är himmelsk! När jag gjorde långkok härom veckan hade jag nästan lika mycket champinjoner som kött i grytan. Nja, jag överdriver lite, men mycket svamp var det! Har även provat shitakesvamp och murklor, men då på burk. Tycker dock att burksvamp är väl vattnig och vill helst ha färsk, så länge det inte handlar om utfyllnad i rätter som köttfärssås och lasagne eller i sås. Då funkar burksvamp, även om jag föredrar färsk där också.

Andra saker som jag börjat tycka om är sparris (men den måste vara färsk), gul lök, äpplen och sockerärtor. Samtliga av dessa matvaror har jag tidigare helst pillat bort ur mat.

Vinprovningen igår visade sig även vara en chokladprovning och jag fick prova Valrhonas Gran Couva-choklad, alla årgångar från 1998 till årets choklad. Galet god choklad, jag njöt av att låta bitarna smälta på tungan och det var spännande att jämföra smakerna från årgång till årgång. Slutsats: chokladen vinner inte på lagring men 11 år gammal choklad smakar förvånansvärt gott! Tydligen kan man hetta upp chokladen litegrann och sedan låta den stelna igen, så får man bort den vita yta och den torrhet som kan infinna sig om man lagrat chokladen lite för kallt. Så ännu en grej alltså; mörk choklad har jag tidigare tyckt smakat bittert och konstigt. Nu var det en riktig smakupplevelse.

Efter provningen fick vi njuta av vinslattarna tillsammans med en liten ostbricka. Och ännu en gång blev jag förvånad över mina smaklökar. Åt bland annat en Morbierost som var hur god som helst och riktigt smälte på tungan. Med lite fikonmarmelad och ett riktigt bra portvin var det så gott att jag nästan började gråta av lycka.

Allt skrivande om mat har gjort mig galet hungrig, tur att jag har supergod köttgryta med mig till lunch. Med massor av champinjoner..!

Vintage Port

I min strävan efter att bli nördigt insnöad på någonting, har jag bestämt mig för att lära mig mer om portvin. Portvin är gott är min utgångspunkt. Ju längre jag kommer därifrån, desto roligare är det.

I vinstället hemma står en flaska port från 1980, som jag skall dricka på min 30-årsdag om en månad. Och då hade det varit kul att kunna lite mer om saken, så att jag vet vad det är jag dricker.

Ikväll skall jag därför ge mig iväg på portvinsprovning. 11 sorters vintage port skall provas. Och två defekter. Tydligen skall man prova defekter också, för att lära sig att känna igen defekta viner om man råkar på någon sådan.

Ser fram emot en lärorik (och god) kväll!

Tillbaks..

Det blev som jag misstänkte. Lusten kom tillbaka och det tog inte särskilt lång tid heller. Jag gillar att blogga. Och jag har fått en del frågor om varför jag inte finns på nätet längre så vad fan; here I am. På samma ställe, det var enklast. Både för att jag inte har fantasi nog för att komma på fler bloggnamn och för att jag gillar namnet. Fram och tillbaks, kanske inte årets bloggnamn men det säger något som jag kan stå för.

Fast jag börjar på nytt på ett sätt och har därför raderat alla gamla inlägg.

Så välkomna (igen) att följa min vardag!