Under värmeböljan har jag skapat mig en fristad på balkongen; sitter där så fort jag inte gör något annat och drar mig för att gå in på kvällarna. Läser böcker, äter vattenmelon, pratar i telefon och bara njuter av att vara ute. Först när mörkret lagt sig tvingar jag in mig i den kvalmiga lägenheten. De senaste dagarna har jag plöjt Louise Boije af Gennäs Högre än alla himlar. Och oj, vad jag har njutit! Vackert, målande språk, vilket jag inte är bortskämd med från de halvkassa deckare jag plöjer för det mesta (för att det är enkelt och inte kräver någon hjärna - som att äta skräpmat..). Har läst långt in på nätterna; vill inte lämna karaktärerna som jag fått förmånen att följa under tre år i deras liv. Historien börjar på nyårsafton 1999 och utspelar sig fram till senhösten 2003, alldeles efter mordet på Anna Lindh. Det är vänskap, kärlek, politik, världshändelser, barnlängtan, singeloro, bråk, husköp, renoveringar, relationsproblem, träning, matlagning, karriärfunderingar, resor och barnuppfostran i en salig röra. Ungefär som livet ser ut för de flesta. Som att få sex nya vänner på en vecka. Och Stockholmsskildringen är fin; hade det inte varit ett så rasande tempo i huvudstaden hade jag gärna flyttat dit - vackrare stad får man leta länge efter!
Första delen i en planerad trilogi; kaxigt att bestämma det från början men kul för mig som längtar tillbaka till mina nya vänner ;-).
Nu funderar jag över vilken bok som står näst i tur för att göra mig sällskap på balkongen. Valet står mellan John Irvings Sista natten i Twisted River, Paulo Coelhos Alkemisten och Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033.
