Konsten att svara ja

Ibland surar jag ur och tycker att livet är rätt trist, det känns som att jag har abbonnerat den sämsta platsen i ekorrhjulet. I sådana stunder tycker jag att folk runt omkring mig verkar ha fantastiskt spännande liv i jämförelse. Och så surar jag vidare i nån vecka eller så.

 

Men så händer det nåt i mig. Nån form av jävlarannamma. Och så hittar jag på nåt.

 

I november hade jag en sån där svacka och funderade över vad jag skulle göra med resten av mitt liv. Bestämde mig en morgon för att från och med då skulle jag säga JA mycket oftare.

 

Nån timme senare lade några kompisars kompisar upp en aktivitet i en Facebookgrupp där jag är med. En kille som skulle fylla 40 och aldrig hade varit på en chartersemester hade fått med sig en kompis till Teneriffa i januari. Och de undrade om några fler ville följa med. En tjej hade svarat att hon gärna skulle följa med, men då behövdes det någon mer som hon kunde dela rum med.

 

Jag tänkte i tre minuter och skrev: - jag är på.

 

Och bara sådär fick jag en ny vän. Ja, tre nya vänner förstås, vi hade sjukt kul i solen alla fyra. Men ändå mest en. Innan den råkalla januarimorgonen då vi träffades på flygbussen till Landvetter hade jag träffat Nina en gång och killarna två, men det var lugnt för vi hade ju sex timmars flygning på oss att lära känna varann.

 

Sen garvade vi i en vecka och har haft minst lika kul i Göteborg efter det.

 

Just nu är Nina min mat-, tränings-, och livsstilscoach. Upptäckte att ett år utan cigaretter hade satt sig runt midjan och behövde några sparkar i röven för att få bort barlasten. Och sparkar i röven är hon bra på Nina.

 

Nya kompisar är bra att ha till  mycket. Ikväll som biosällskap.

Hur har det gått med Ja-sägandet efter det då? Tja, sådär. Det är lätt att falla in i gamla mönster. Men i förra veckan var jag sådär sur igen, och ekorrhjulet gnisslade alldeles för högt. Så jag svarade ja. Till allt. Så denna veckan blev det två biokvällar och två After Work.

Kanske är det grejen - att svara ja, istället för att alltid följa "schemat"? Disken och tvätten finns ju kvar till en tråkigare dag.

Saknad?

Ibland saknar jag det här. Att blogga. Kanske mer just nu för att jag försöker återskapa någon form av arbetsmotivation efter en lång, härlig semester och inte riktigt kan förlika mig med tanken på att nästa planerade ledighet är först i december.

Men så kommer jag ihåg varför jag slutade. Såå spännande är inte mitt liv ändå. Vad ska jag fylla bloggen med?

Just nu har jag en tejpad fot. Hälsporre. Får skylla mig själv som prompt skulle gå runt i Lissabon i snygga skor. Tydligen borde jag ha gått i fotriktiga skor. Men det var det värt.

Typ sånt. Är det verkligen någon som tycker sånt är intressant?