Slut

Det är slut. Det är inte vi längre.

Det är tungt att inse att en relation inte ger vad jag vill ha. Och det är för jävligt att göra en annan människa, som jag tycker så mycket om, ledsen.

Denna underbara man är inte längre min. Han är en av de finaste människor jag mött; omtänksam, vacker, snäll, rolig, mjuk, intuitiv och intelligent. Han bryr sig om mina känslor och hur jag mår. Han visar tydligt att det är mig han vill ha och sneglar inte på andra. Han får mitt hjärta att göra volter när han kysser mig. Han är en fantastisk älskare. Men ändå går det inte.

För jag kan inte vara i en relation där vi inte är på väg åt samma håll. Där vi inte har en gemensam bild av framtiden och vad vi vill att den ska innehålla.

För jag har varit där förut och vet vad det gör med mig. Hur dåligt det får mig att må. Och jag känner igen mönstren i mitt beteende; hur det får mig att söka tröst och bedövning med mat, hur jag tappar lusten att röra på mig, hur jag flyr verkligheten i dagdrömmar om att min partner inte menar det han säger och egentligen vill det jag vill. Jag stänger ute verkligheten och det blir en ond spiral; trötthet, ledsenhet, depressiva tankar och självdestruktivt beteende, som i mitt fall uttrycker sig i överätande och passivitet.

Om jag har lärt mig något de senaste åren så är det att jag är viktigast i mitt liv. Att jag behöver sätta mig själv och mina behov i centrum och inte får ge avkall på vad jag vill ha för att tillfredsställa någon annan. Jag har varit livrädd för att bli lämnad om jag inte går med på de förutsättningar jag får. Har inte vågat stå upp för mig själv. Inte tagit mina känslor på allvar. Kompenserat dem med annat istället för att se roten till vad som får mig att må dåligt. Jag vågade inte säga att jag inte kan leva med en partner som inte vill detsamma som mig. Jag var livrädd för att bli ensam och accepterade utan vidare att få min framtidsdröm krossad gång på gång. Jag satte in en spiral mot min vilja och sköt drömmen om familj på framtiden. Jag undertryckte drömmen om ett klippbröllop vid havet. För att inte mista den jag älskade.

Men känslorna finns ju kvar, även om man försöker tvinga dem ur sitt medvetande. Och när jag inte vågar säga vad jag känner tar jag till den enda medicinen jag känner till; sluter mig i mig själv. Tänker att jag får tackla alla känslor ensam, ingen kommer ändå att hjälpa mig. Så tar jag till saker som gör mig lugn. Eller ger en skön chimär av lugn åtminstone. Och så drömmer jag vidare. Om att han en dag ska ändra sig.

Istället för att se verkligheten och inse att den man jag ska vara med har liknande grundvärderingar i livet och vill planera en framtid med mig. Han ger mig de svar jag behöver.

Och därför måste det ta slut här.

För jag vill aldrig mer offra så stora delar av mig själv för att bli älskad. Om någon älskar mig ska han göra det för att jag är jag. Inte den dåliga kopian av mig som jag blir när jag är otrygg. Så nyckeln är väl att kan han få mig att känna mig trygg så får han hela mig. Först då.

För när jag ger mig själv till en man vill jag ge hela mig själv till honom, jag kan inte vara halvhjärtad i en relation. Det är väl en god egenskap men den kan också vara farlig om den jag ger mig till inte är redo att ta emot.

Så kanske har jag lärt mig något de senaste åren. Att jag får ställa krav i en relation. Om det är villkor som min partner inte kan ställa upp på eller värderingar han inte delar så ska det inte vara vi. Risken jag tar är väl att han inte finns. Men jag är inte livrädd för att vara ensam längre. För jag trivs med den jag är och älskar mig själv. Om någon annan älskar mig är det fantastiskt, men jag tänker inte fortsätta stänga ute mina känslor för att bli omtyckt. Han får älska hela mig. Eller inte alls.

Men jag kommer att sakna honom. Massor. Och jag tycker det är tråkigt att det inte är han som är Mr Right.

Nu är min plan att fokusera på vänner och träning. Hoppas att det är en bra medicin mot hjärtesorg, för just nu är mitt hjärta sjukt tungt att bära.