I helgen har jag läst den omtalade boken "Den ofrivillige monarken".Tror att vi människor känner en dragningskraft till kändisar, de flesta av oss skulle tacka ja till en festinbjudan från någon som har makt i samhället. Kanske beror det på att vi har ett behov av uppmärksamhet runt vår person, att vi behöver känna oss synliga för att lita på vårt människovärde?
Att vara en maktfaktor i samhället, som kungen trots sin ringa politiska makt får sägas vara, medför ett visst ansvar. Inte så att han behöver leva ett totalt asketiskt liv, men någonstans finns det ju en gräns. Att gå på svartklubbar och ligga runt med unga tjejer är väl kanske inte det jag förväntar mig av en gift statschef. Visst, han har inte valt sitt ämbete och har rätt till ett privatliv, som alla andra. Men så jävla synd om gubben är det ju inte, och han har ju ändå ett fritt val att abdikera, skilja sig och flytta utomlands om hans jobb och äktenskap är för jobbigt eller tråkigt.
Hm, republik känns lockande. Men å andra sidan; maktmissbruket lurar lika mycket i den politiska vassen, så frågan är om det alternativet är så mycket bättre. Fast den journalistiska bevakningen av en president brukar vara något mindre korrumperad. Eller så är jag naiv.
För att citera Mikael Wiehe: Vem i hela världen kan man lita på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar