Tröst?

En av kvinnorna i min kör, kanske den lugnaste och mest balanserade kvinna jag känner, var igår helt under isen av sorg. Hennes mamma dog för en månad sen. Som om det inte var nog har hon en helt orimlig situation på sitt jobb och det riktigt knapert ekonomiskt, då hon är ensamstående med ett barn sedan några år tillbaka. Frågor som hur hon skall orka leva vidare utan sin mamma, hur hon skall tackla sitt jobb där hon mår riktigt dåligt av att vara, och hur hon skall lyckas betala räkningarna varje månad tyngde hennes axlar, det riktigt syntes på hennes kroppspråk hur förtvivlad hon var.

Hon tittade på mig med glansig blick och frågade om hon var galen, då hon vissa morgnar, när hon vaknar, har glömt av att hennes mamma är död och kommer på sig själv med att rätt som oftast prata om sin mamma i presens.

Och det enda jag kan säga är att nej, du är inte "galen" på grund av det. Det kan ta lång tid att inse att någon är borta. Och att de inte kommer tillbaka. Tidigt på morgonen, när hjärnan inte riktigt har vaknat, kan man under en lång tid efteråt "glömma av" vad som har hänt. Kanske är det hjärnans finurliga sätt att se till att kroppen får vila, att den får vara avslappnad åtminstone några timmar varje dygn? För i förtvivlade perioder av livet är kroppen ständigt spänd, hjärnan går på högvarv och pulsen är bra mycket högre än normalt. Även den kortaste vilan blir helt livsnödvändig i dessa perioder. Ibland är sömnmedel den enda utvägen för att kunna fungera någorlunda normalt.

Som medmänniska kan jag lyssna. Jag kan krama och jag kan försöka trösta. Mina läppar kan säga att det ordnar sig, men min hjärna tänker att hur fan kan jag lova henne det? Allting ordnar sig faktiskt inte, även om det mesta eländet har en tendens att reda upp sig med tiden. Men det reder inte ut sig automatiskt, det är ingen kosmisk lag att "efter regn kommer solsken". Solskenet måste du skapa själv, genom att enträget jobba dig igenom sorgen. Du kan få hjälp av andra, om du har turen att ha familj och vänner som orkar och vill finnas där. Eller en grym psykolog, som hjälper dig att tänka annorlunda. Men sorgearbetet får du likt förbannat göra själv, det oket kan ingen annan bära för dig. Hur gärna de än skulle vilja.

Det enda jag kan säga till henne som "råd" är att låta sorgen få utlopp, att inte stänga inne den. Eller ute den. För den kommer ikapp dig om du inte tillåter dig att sörja det du mist. För mig, när pappa dog, kom sorgen med full kraft först mer än ett år senare. Visst, jag var ledsen när han dog, men valde att fokusera på annat och sorgen kom först i samband med att jag under flera månaders tid hade en helt sjuk arbetssituation; med mobbing, orimlig arbetsbelastning och ouppnåbara mål, som låg till grund för både utvecklingsmöjligheter och lön.

Och då kraschade jag totalt, så totalt att det tog ett halvår att komma tillbaka till ett normalt liv. Ett halvår med ständig oro, ångest, nedstämdhet och orkeslöshet. Ett halvår där det krävdes en kraftansträngning för att komma ur sängen varje morgon och en ännu större kraftansträngning för att fungera normalt i vardagen. Vilket jag givetvis inte gjorde, även om jag intalade mig det där och då.

För mig kulminerade den sorgen före och under en resa, där jag inombords gick igenom all den sorg som fanns uppdämd i mig. Totalt inlåst i mina egna tankar tvingades jag under dessa veckor bearbeta alla känslor och minnesbilder som jag tidigare hade trängt undan. Min döda, iskalla pappa i hallen på landet, mammas cancerbesked veckan efteråt, oron för att mista ännu en förälder, begravningen där jag fokuserade på att sjunga för att slippa ta in situationen. Och vidare känslan av att vara totalt motarbetad på jobbet, inte få något gehör för mina åsikter och bördan av ha ansvar för en massa människor, utan de nödvändiga befogenheter som behövs för att kunna leda.

Men hur otrevligt det än var så behövde jag den perioden av sorg, för att jag skulle kunna gå vidare när jag kom hem. För att orka och våga börja på ett nytt jobb dagen efter hemkomst och för att inte vara livrädd för att bryta ihop igen. Jag tog sorgen, alldeles för sent men jag gjorde det. Och det är jag glad för idag, för när nya sorger drabbar mig nu, känner jag åtminstone att jag har bearbetat de gamla sorgerna och det ger mig en trygg känsla. Jag var livrädd den där första dagen på det nya jobbet, hur skulle jag klara det här? Men det gick, och idag är jag inte alls lika orolig för att bryta ihop på det sättet igen. Sorg i sig gör dig inte starkare, däremot kanske de reflektioner om ditt eget liv och ditt beteende, som du tvingas göra i samband med sorg, kan göra dig starkare? Eller åtminstone tryggare, då du "vet" hur du skall tackla liknande situationer som uppkommer.

Det går inte över, men det lindrar, att ta sorgen vid hornen och tillåta sig att känna det man känner. Och att inte skjuta upp det, för då blir det ännu starkare när det väl kommer. Och det enda jag kan lova är att det kommer. När du minst anar det.

Däremot tror jag inte att man någonsin lär sig att tackla sorg. Vad du lär dig efter några "sorgvändor" är dock hur just du reagerar på sorg, för det är nog individuellt. Och du lär dig att känna igen de olika steg som finns i din sorgeprocess. Du lär dig att ganska tidigt kunna skönja en horisont och att det kan hjälpa att ha den horisonten som målbild. Du lär dig att sätta ord på dina känslor. Och kanske att förmedla till andra vad du behöver för hjälp eller stöd.

Det är min bild iallafall, utifrån min personliga erfarenhet av sorg. Och det var jag tydlig med att säga igår. För att få professionell hjälp rekommenderar jag starkt att gå till en psykolog. Men det är klart, hur sjutton skall man ha råd med det om man knappt har råd till hyran? Eller om man är så nere att man inte orkar ta sig till vårdcentralen för en remiss? Eller ens vet om att man kan söka hjälp även för psykiska åkommor hos sin vårdcentral? Slutsatsen är nog tyvärr att man måste vara ganska frisk i vårt samhälle för att få rätt vård.

Jag hoppas innerligt att min körkollega har fantastiska vänner och en stöttande familj runt sig. Att hon vågar be om hjälp och att hon då får den hjälp hon behöver. Jag kommer att ge henne en kram, om hon vill ha en, varje gång jag träffar henne. För ibland är det vad man allra mest behöver. Det och varm mat. Som någon annan har lagat.