Nojar

Har varit superkaxig sen resan bokades och sagt att det är hur skönt som helst att det mesta är oplanerat och att det får bli som det blir. Att det ska bli härligt att ta dagen som den kommer.

Men nu slog det mig. På måndag åker vi. Och jag är inte lika kaxig längre..

När eller hur vi kommer hem har vi ingen aning om. Vart vi hamnar vet vi inte heller. Det är det som är tjusningen. Men också det som ger mig en viss ångest.

Kanske precis det jag behöver lära mig i livet? Att släppa kontrollen. Det blir som det blir, oavsett hur mycket jag försöker hålla kontroll på allt.

Kommer pengarna att räcka?
Ska vi köpa Interrailkort eller ska vi betala kontant på tågen?
Borde vi ha bokat en hemresebiljett?
Vad behöver jag packa med mig?
Vad kan jag köpa på plats för att slippa släpa på en massa grejer?
Kommer vi att få sova i en park om vi inte hittar några hotellrum?

Och så vidare, frågorna mal i huvudet.

Men det är väl bara att bestämma sig? Antingen "safear" jag och stannar i trygga Göteborg resten av mitt liv eller så ger jag mig hän och släpper kontrollen? Vem vet, det kanske funkar utan att jag har planerat?

Hmm, nu ska jag åka och bada och tänka på något annat ett tag.

Allt jag ska ha med mig ligger framme, det ska bara strykas och läggas i väskan.

Så kontroll har jag. På det jag kan ha kontroll över. Det känns tryggt ;-).