När jag gick i högstadiet var trenden i stadsdelen tydlig; det var inne att vara rasist. Eller ja, det var inne att vara kommunist också; så slutsatsen är väl att det var inne att vara idealist och radikal, för hur sexigt känns det att vara mainstream som tonåring?
I de kretsar där jag umgicks var rasistspåret tydligt. Man skulle ha bomberjacka, lyssna på Ultima Thule (eller hårdare dito) och tycka att Sverige skulle stänga sina gränser för invandring och att de som redan kommit hit skulle skickas ut så snabbt som möjligt. Trenden var skinnskalle, eller nynazist om man hellre vill.
Hösten 1994 var det val i Sverige. Det var första gången jag hörde ordet Sverigedemokraterna. Partiet blev stort i vårt skolval, i riksdagsvalet fick de 14000 röster och var inte i närheten av några mandat. Resultatet från skolans val gjorde skolledningen rädd och arg, och de fördömde dessa åsikter högt och tydligt. Men utan att ta debatten med de som sympatiserade med SD.
1994 var jag 14 år och vansinnigt kär i en av de mest övertygade Sverigedemokraterna i skolan. Jag var själv övertygad vänsterideolog men föll som en fura. Vi låg i hans säng på kvällarna och diskuterade demokrati och diktatur, den eventuella skillnaden mellan invandrare och svenskar och Sveriges integrationspolitik i stort. Vi åkte runt på våra moppar; han i sin bomberjacka och kängor med stålhätta, jag i röd dunjacka och Filaskor. Och så hånglade vi förstås. Jag har nog aldrig varit så kär som då. Förmodligen för att det var första gången jag kände kärlek så starkt, första gången jag kände ett näst intill fysiskt beroende av en annan människa. Och så blev det säkert dubbelt så starkt för att det var ouppnåeligt.
Det funkade ett tag. Men inte särskilt länge. För även om vi hånglade i lönndom på rätt många fester även efteråt så är övertygade vänsterideologer sällan ihop med nynazister. Eller tvärtom.
Det var längesen sist, men igår tänkte jag på honom. Undrade om han fortfarande är Sverigedemokrat. Killarna jag såg på TV igår, företrädarna för dagens Sverigedemokrater, är för mig samma killar som skinnskallarna från 1994. Som inte tänkte om. Som har bytt bomberjackan mot svart kostym och slips, men som fortfarande anser att invandringen är roten till det som inte funkar i det svenska samhället. De är inte längre bara arga killar i förorten. Nu sitter snart 20 av dem i riksdagen.
Företrädare för etablissemanget är rädda, arga och fördömer SD:s åsikter högt och tydligt. Men ingen vill ta debatten, precis som då.
Frågan är om man kan tiga ihjäl en protest, eller om missnöjet och ilskan bara växer sig starkare av tystnad? Och dessutom; vad är en demokrati värd om 6 % av de röstandes röster inte räknas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar