Andra perspektiv

Det är alldeles för lätt att fastna i invanda spår. Iallafall funkar jag så; jag fastnar i rutiner och gör som jag alltid har gjort. Mer eller mindre.

När jag var barn ställde jag mycket oftare frågan: - Varför? Jag minns att vuxna härmade mig (varför, varför på barnspråk) och lät en aning trötta tionde gången jag frågade varför i en diskussion.

Kanske tappar vi bort det där med åren? Vi vet ju redan hur allt fungerar och hänger ihop? Vi har ju redan svaren på alla frågor?

Det är befriande och inspirerande att träffa människor som vågar ställa varförfrågor även som vuxna. Som inte tar gamla "sanningar" för självklara och kör på i samma "såhärhardetalltidvaritochskaalltidvara" - spår. År ut och år in. För att det är enklast. Och för att man undviker konflikter om man tar den vägen.

Bäst varförfrågor ställer man nog när man kan se ett sammanhang utifrån. Om man är ny på jobbet till exempel. Då är man oftast mest kritisk. Efter ett tag är det som att man vänjer sig och tar saker för givna. Indoktrineras?

Varförtänket smittar. Min nya chefs varförfrågor får även mina varförtankar att vakna. För att kunna möta frågorna hon ställer tvingas jag tänka efter. Jobbigt, men otroligt nyttigt. Om inte annat en bra hjärngympa. Och en ultimat chans att se över mitt eget sätt att jobba och förhålla mig till saker och ting.

Och lite spillde det över på mitt privatliv. I direkt relation till alla varförfrågor på jobbet ställde jag mig frågan om varför jag alltid måste köra bil på tisdagar, när jag handlar åt farmor. Det måste ju gå alldeles utmärkt att cykla? När farmor fick reda på det påstod hon att: -det kommer du aldrig att klara, jag ska ha alldeles för mycket varor för att du ska orka cykla hit dem. Och hon måste ju ha mat från Coop. Såklart, andra butiker säljer farlig mat. Det vet väl alla?

Men skam den som inte testar? Och säger någon att jag inte kan något, så blir jag ännu mer sugen på att pröva. Det är något som inte har försvunnit ur mig sedan barndomen; min "Lotta på Bråkmakargatan - gen".

Så jag cyklade ner till hamnen, tog båten över älven och handlade. I rätt butik. Visst, det blev tungt med alla matvaror, men två kilometers cykling med tre kassar och en full cykelkorg är ju inte som att bestiga Mount Everest precis. Nu har jag aldrig bestigit Mount Everest (ingen har ännu sagt att jag inte kan det..), men jag tänker mig att det är tuffare?!

På köpet fick jag motion, en skön stund i solen på båthållplatsen och förmånen att se Lundbytunneln från ett annat perspektiv än tidigare.

För det är väl det man "riskerar" när man ställer varförfrågor; att oftare utsättas för nya upplevelser eller andra perspektiv i tillvaron? Hemska tanke ;-)