Så länge jag kan minnas har jag haft ett bra självförtroende och trott på mig själv när det gäller att prestera. Det finns inte mycket jag inte tror mig kunna klara av; i skolan, på jobbet och i sociala sammanhang. Går det inte superbra tar jag nya tag; pluggar lite till, jobbar lite hårdare eller tar på mig något annat projekt som stärker mitt självförtroende när jag ror iland det.
Däremot har min självkänsla ofta varit riktigt usel; har haft väldigt svårt att tycka att jag är värd något genom att bara vara, utan att prestera ett dugg. Min självkänsla har byggt på prestationer och jag har inte vågat vara bara jag; visa både min svaga och starka sidor och tycka mig duga trots allt som eventuellt är "fel".
Så allting blir projekt för mig. Eftersom jag vet att jag kan prestera sätter jag upp prestationsmål för mig själv. På alla plan.
Nu senast vikten då. Jag satte ett mål; minus 30 kilo före 30-årsdagen. Det fixade jag. Sen satte jag ett nytt mål; minus 40 kilo före sommaren. Jag landade på minus 38. Och där har jag fastnat. Oavsett vad jag gör så är vikten där den är. Envis som en åsna.
Och min vana trogen blir jag arg på mig själv och tycker mig vara en usel människa utan karaktär, som inte kan bränna bort de där sista kilona överflödigt fett som jag anser att jag bär på.
Men ikväll på träningen hade jag ett härligt "självkänslemoment". Brukar undvika att titta mig i spegeln när jag tränar; för att slippa se den där hemska kroppen... Istället fäster jag blicken på något annat eller ställer mig så att jag inte kan se mig i spegeln. Men nu gjorde jag det; ställde mig längst fram och tittade på min spegelbild under hela passet . Tvingade mig själv att fortsätta, trots att första känslan var att titta bort. Men så plötsligt insåg jag vad jag faktiskt tänkte om mig själv; -Fan vad snygg du är, det är precis såhär du ska se ut. Din kropp är byggd för att vara exakt sådan här. Om någon inte skulle gilla din kropp är det deras problem. För jag gillar den. Och det är det som är viktigt.
Det var jävligt skönt att känna så och kan jag överföra det på resten av mitt liv hade det varit helt fantastiskt. Så slipper jag vara slav under andras bekräftelse, om inte annat är det förbannat jobbigt att gå runt och söka sådan.
För alla kan inte älska mig. Men JAG kan älska mig och det måste vara det viktigaste. Då kan ingen annan rubba min självbild och jag kan fortsätta vara snäll mot mig själv och vägra återgå till att missbruka min kropp som något slags försvar mot sånt som är jobbigt.
Ett litet steg på vägen, men jag är otroligt stolt över mig ikväll!
Däremot har min självkänsla ofta varit riktigt usel; har haft väldigt svårt att tycka att jag är värd något genom att bara vara, utan att prestera ett dugg. Min självkänsla har byggt på prestationer och jag har inte vågat vara bara jag; visa både min svaga och starka sidor och tycka mig duga trots allt som eventuellt är "fel".
Så allting blir projekt för mig. Eftersom jag vet att jag kan prestera sätter jag upp prestationsmål för mig själv. På alla plan.
Nu senast vikten då. Jag satte ett mål; minus 30 kilo före 30-årsdagen. Det fixade jag. Sen satte jag ett nytt mål; minus 40 kilo före sommaren. Jag landade på minus 38. Och där har jag fastnat. Oavsett vad jag gör så är vikten där den är. Envis som en åsna.
Och min vana trogen blir jag arg på mig själv och tycker mig vara en usel människa utan karaktär, som inte kan bränna bort de där sista kilona överflödigt fett som jag anser att jag bär på.
Men ikväll på träningen hade jag ett härligt "självkänslemoment". Brukar undvika att titta mig i spegeln när jag tränar; för att slippa se den där hemska kroppen... Istället fäster jag blicken på något annat eller ställer mig så att jag inte kan se mig i spegeln. Men nu gjorde jag det; ställde mig längst fram och tittade på min spegelbild under hela passet . Tvingade mig själv att fortsätta, trots att första känslan var att titta bort. Men så plötsligt insåg jag vad jag faktiskt tänkte om mig själv; -Fan vad snygg du är, det är precis såhär du ska se ut. Din kropp är byggd för att vara exakt sådan här. Om någon inte skulle gilla din kropp är det deras problem. För jag gillar den. Och det är det som är viktigt.
Det var jävligt skönt att känna så och kan jag överföra det på resten av mitt liv hade det varit helt fantastiskt. Så slipper jag vara slav under andras bekräftelse, om inte annat är det förbannat jobbigt att gå runt och söka sådan.
För alla kan inte älska mig. Men JAG kan älska mig och det måste vara det viktigaste. Då kan ingen annan rubba min självbild och jag kan fortsätta vara snäll mot mig själv och vägra återgå till att missbruka min kropp som något slags försvar mot sånt som är jobbigt.
Ett litet steg på vägen, men jag är otroligt stolt över mig ikväll!
Jag älskar dig! Nästan lika mycket som jag älskar mig.
SvaraRaderaTack sötis ;-). Och eftersom jag vet hur mycket du älskar dig så värmer det extra mycket!
SvaraRaderaJag älskar dig oxå. Det bästa med dig är att vi kan sitta och prata med varandra om oss själva och ingen av oss tycker att det är tråkigt. Säger en del om våra egon?