Medmänniska

Igår var jag med om en upplevelse som gjorde mig varm och glad i hela kroppen.

Skulle träna Step och kom som vanligt sist in i salen. Denna gång var jag sen för att jag hade glömt min vattenflaska och hade sprungit runt i huset och letat efter en mugg eller liknande, som jag kunde ta vatten i. Men jag hittade ingen sådan, så ett pass utan vatten var vad jag såg framför mig när jag makade in min bräda i trängseln.

Satte mig på brädan, det var några minuter kvar tills passet skulle börja. En dam, som jag flyktigt kände igen från tidigare träningspass sa rakt ut i luften: - Du är så duktig. Jag förstod inte att hon pratade med mig så hon upprepade påståendet och tittade rakt på mig. Har jag varit duktig undrade jag, med vadå? (hjärnan arbetar på fullvarv, var det för att jag lyckades pressa in min bräda i röran av människor?). - Men du har ju blivit så smal, det är duktigt. Jag kommer ihåg dig första gången du var här, då var du mycket större. - Oj, tack sa jag. Det är mycket kvar men visst, jag har gått ner en del. Och hon ville fortsätta; hur har du gjort, har du opererat dig (gastrisk bypass, jag har fått frågan några gånger förut) osv. Så jag svarade att jag tänkt på vad jag ätit och tränat massor.

Självklart blir jag glad av bekräftelse utifrån, även om jag är fullt nöjd med den bekräftelse jag ger mig själv. Fast det är alltid fint att veta att man blir sedd av andra, det värmer att höra att man inte är osynlig.

Sen började träningen. I första pausen drack hon ur sin flaska, skruvade sedan av korken och gav mig flaskan. Och jag drack. I nästa paus gjorde hon samma sak och så höll det på hela passet. Efteråt tackade jag henne förstås, det var extremt fint att erbjuda en okänd människa att dricka ur sin vattenflaska!

De allra flesta människor är nog goda och hjälpsamma i grunden. Det har alltid varit min utgångspunkt, men det finns tillfällen då tvivlet kommer. Igår fick jag min skepsis motbevisad och det värmer alltid mitt hjärta när det sker.