Narkoman?

I somras sa jag flera gånger att min plan var att bli träningsnarkoman. Då med glimten i ögat, ingen kunde väl på allvar tro att JAG skulle kunna bli träningsnarkoman? Ungefär lika troligt som att jag skulle börja arbeta för nykterhetsrörelsen eller ett tobaksfritt Sverige..

Men ibland undrar jag. Är jag ute en fredagkväll dricker jag måttligt, gärna cola light efter tio. För att orka ta ut mig rejält på lördagmorgonens Steppass. Helst vill jag vara lika piggelin på söndagförmiddagar; då är det BodyPump. Sen börjar veckan och den rosa träningsväskan packas varannan dag.

De senaste veckorna har jag märkt att ETT pass inte räcker. Efter en timme är jag trött, men inte tillräckligt trött. Så jag kör två pass på raken. Inte varje gång, men ofta. DÅ är jag trött. Sådär trött som jag blev efter en halvtimme förut, tar det numera nästan två timmar att uppnå. Och min kropp suktar efter kicken det ger att ta ut sig så fullständigt. Narkomani handlar väl just om att söka kickar, är det inte så?

Ikväll ska jag ge mig själv en ny utmaning och köra tre pass på raken; först en timme Step, sen en halvtimme Coreträning och som grädde på moset en timme Step och styrka på det.

Ibland ska man akta sig för vad man önskar sig, det kan slå in..?

Har dock fortfarande svårt att tro att jag är eller kommer att bli en riktig träningsnarkoman, jag borde vara för lat för det? Men självförnekelse är väl också en del av narkomani?