På brorsans kalas igår berättade syrran en historia som fick mig att både garva halvt ihjäl mig och att tänka till lite. När hennes kompis var 5 år skulle han börja i simskola, som de flesta andra i den åldern. Den första lektionen skulle barnen lära sig att vara trygga i vattnet och simläraren visade hur man sätter läpparna vid vattenytan och blåser, så att det blir bubblor. "Koka kaffe" hette det på min tid i simskolan.
Länge och väl höll de på och tragglade med bubblandet, alla barn förstod inte och vissa vågade inte. Varpå syrrans kompis stegar fram till simläraren och säger med hög röst: - Om jag skall vara kvar här vill jag lära mig att simma.
Om jag får barn vill jag att de skall vara precis sådana; vetgiriga, modiga och veta vad de vill.
Senare på kvällen tänkte jag en del på det där och frågade mig själv; är DU vetgirig, modig och vet vad du vill? Ja, ibland. Men långt ifrån alltid.
I ljuset av de tankarna gjorde jag en grej som var både modig och som visade att jag i det fallet visste vad jag ville. Det kan vara grymt jobbigt att vara modig, men det känns oftast bra efteråt. Så idag känner jag mig oövervinnerlig ;-).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar