Ibland slår det mig hur lite man vet om människor i sin närhet. Hur de egentligen har det är svårt att se på utsidan och vill någon dölja något så är det ju lätt gjort.
Träffade en kompis på stan i lördags och vi pratade på om allt möjligt. Plötsligt berättade hon att hennes kille och hon brutit sin förlovning och att deras förhållande är så gott som över. Jag hade fått uppfattningen att de hade det hur bra som helst, har läst hennes resedagbok från fantastiska resor de varit på under de senaste åren och förundrats över "askungesagan", som jag var med i starten av. De träffades på vårt gemensamma jobb och det slog gnistor om dem ända från början. Hon var osäker, då han är nästan 10 år yngre, men jag övertygade henne om att ålder bara är en siffra..
Men bakom fasaden gömde sig tydligen en enorm svartsjuka, som inte gått att tackla och som hon nu tröttnat på. Han ringer flera gånger om dagen och kontrollerar vad hon gör och blir arg om hon inte svarar. Att gå ut ensam är inte att tänka på, då blir han galen av svartsjuka.
Hon blev med barn, han ansåg sig inte vara redo för barn. Hon gjorde abort och mådde fruktansvärt dåligt av det efteråt. Blev gravid igen och fick missfall. Liggandes i badkaret, svimfärdig efter en enorm blodförlust och med en helt handlingsförlamad sambo, insåg hon att förhållandet var slut. En man som inte kan ta tag i saker i pressade situationer, som ständigt är kontrollerande och som är rädd för att binda sig känner hon att hon klarar sig utan. Att leva i ett förhållande skall vara bättre än att leva ensam, annars finns det ju ingen mening med det?
Får se vad som händer, än så länge bor de ihop. Han vill att de går i parterapi, hon vill bara att han flyttar. Men någonstans älskar hon honom och det gör ju allt lite svårare..
Det är svårt det där med kärlek?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar